Mamma till Freja

Idag hittade jag mina förlossningspapper och fastnade någon timme i dom. Så nu har mina tankar snurrat iväg såhär på kvällen som vanligt. Freja fyller 1 år om ungefär 1 1/2 månad. Det har snart gått ett helt år sedan hon kom och berikade vårt liv.
Jag skulle ljuga om jag sa att vi inte har pratat om syskon till Freja. Vi hade faktiskt redan bestämt innan Freja kom ungefär hur tätt vi önskade ha mellan våra barn, och det står vi fast vid fortfarande. Jag tycker det skulle vara perfekt att ha en åldersskillnad på 2,5-3 år. Men sådant är svårt att planera in som de flesta vet, och vem vet…vi kanske inte ens kan få fler barn. Det är verkligen inget att ta för givet! Det tog ju faktiskt nästan två år för oss att få Freja, med två missfall efter vägen.

Dock är jag faktiskt livrädd för en till förlossning. Inte för själva förlossningen i sig, utan att nästa barn också ska må dåligt i magen. Ju mer distans jag har fått från min förlossning med Freja, desto mer frågor, tankar och rädsla har jag fått. Direkt efter min förlossning var jag bara så tacksam över att Freja hade kommit ut levande. Jag tyckte att jag mådde bra och att allt var frid och fröjd, men faktum är att Daniel var så orolig över mig de första två månaderna att han tänkte ringa till bb och rådfråga med dom om mitt beteende var normalt. Nu i efterhand kan jag säga att jag förmodligen var ordentligt chockad efter allt som hade hänt. Konstigt vore det annars.
På mitt efterbesök sex veckor efter, hos läkaren som var med på min förlossning hade jag knappt några frågor och sa bara att jag var nöjd med min förlossning trots att det blev som det blev, Freja kom ut frisk och det är väl det viktigaste. Men hade jag haft ett samtal idag med läkaren hade jag haft tusen frågor, min förlossning var inte bra, långt ifrån. Personalen var grym, men förlossningen var värsta skräck scenariot. Tänk om samma sak händer även nästa gång? och den gången kanske allt inte slutar lyckligt. Jag vet, hemska tankar, men det är lite så jag tänker. Samtidigt vet jag att alla graviditeter och förlossningar är helt olika varandra. Men varför var Freja tillväxthämmad? Varför hade jag för lite fostervatten? Varför tog inte bedövningen?…..hur vet jag om det var ren otur eller om det är något hos mig, i min kropp som stöter bort foster och ger dåligt med syre? kommer jag verkligen våga göra det här igen. Ja det kommer jag förmodligen, dock tusen gånger mer orolig och hysterisk. Kommer definitivt kräva en kontroll innan vecka 42 om jag går över tiden för att fastställa att bebisen mår bra i magen. Än är vi inte där, som tur är och det kommer förmodligen dröja ett tag, men såklart att man planerar och tänker på hur det blir i framtiden.

Två dåliga bilder från min förlossningsjournal som sammanfattar min förlossning lite. Kommer in med värkar för att göra en överburenhetsskontroll i vecka 42. Jag har för lite fostervatten (oligohydramnion) som är tjockt och grumligt, och dåligt flöde från moderkakan. Freja är tillväxthämmad (förmodligen av en kass moderkaka, men jag vet inte riktigt) och hon har bajsat i vattnet och svalt det (mekonium), och har syrebrist (fosterafyxi). Därför plockas hon ut med ett akut kejsarsnitt där bedövningen inte tar och jag blir nedsövd. Apgar-poängen (hudfärg, Puls, reflex, aktivitet och andning) blev 1, 4, 7 efter 1 min, 5 min och 10 min. Inga bra poäng alls, så hon tillbringade sina första timmar på neo i kuvös.