Under min uppväxt var jag alltid smal. I gymnasiet vägde jag 45 kg. Trots att jag hade världens finaste kropp då, hittade jag fel på den. Jag tyckte jag hade tjocka lår, tjocka armar och för stor näsa. Självklart tyckte jag att jag var fin och jag hade bra självförtroende. Jag har alltid haft ett bra självförtroende, och det är jag väldigt nöjd över. Men såklart finns det saker man har/hade komplex över. Jag tycker det är viktigt att man trivs med sig själv oavsett hur man ser ut. Jag minns att jag sa till mig själv ”den dagen jag väger över 50 kg måste jag banta” haha. Idag väger jag en bra bit över 50 kg.
Mitt mål idag är inte längre att väga under 50 kg. Den vikten skulle inte passa hur min kropp ser ut idag. Idag vill jag bara ha en stark och frisk kropp. Såklart var det rätt jobbigt när jag var 20 år och gick upp 10 kg på ett år och alla kläder blev för små. Jag fick former både här och där helt plötsligt, och det var en kropp jag inte alls var van med.
Jag har varit underviktig, normalviktig och överviktig. Jag har gått upp både 10 kg och 20 kg, för att sedan gå ner 25 kg igen. Jag kan helt ärligt säga att jag älskar min kropp mer nu efter min graviditet än innan. Trots bristningar, en liten degmage, ärr från kejsarsnittet, hängigare rumpa och hängigare bröst. Varför vet jag inte riktigt! Kan bero på att jag nu respekterar min kropp på ett annat sätt än innan. Det är helt fantastiskt vad min kropp har klarat av!
Jag gick upp knappt 20 kg under min graviditet med Freja, idag har jag gått ner alla mina graviditetskilon plus 5 kg till. Då har jag inte ens försökt att gå ner i vikt. Att banta skulle aldrig falla mig in, jag älskar mat alldeles för mycket för det. Skulle jag vilja gå ner i vikt, skulle jag helt enkelt röra på mig mer och tänka lite mer på vad jag äter.
Jag skulle vilja komma igång med att träna, inte för att gå ner i vikt utan för att göra kroppen starkare och för att få energi. Dock är jag lite för bekväm och lat av mig och skjuter upp det haha.
